Lite tankar om frälsning...

För mig innebär "frälsning" att man hittar Gud i sig själv. Att man lyssnar på Alltet och följer den väg som leder till kärlek och harmoni - just som Gud, och därmed vi, är kärlek. Frälsning är att hitta hem till det som är.

Att lyssna till Alltet/Gud (eller vad du vill kalla det) är att lyssna till din inre röst då allt är Ett. Och att hitta hem till det som Är - är att hitta hem till just det, hem till din egen inre kompass, din egen grundtrygghet, Gud i dig, din inre röst. Att hitta Gud är att hitta vad Gud är, livet, kärlek, ljus, allt. Så det är faktiskt inte så komplicerat som man kanske kan tro.

Att hitta hem till det som Är innebär att hitta ett lugn i allt som är, att hitta tillit, tro och kärlek i allt som är. Att vara i Nuet och inse att allt jag har är mig själv och min uppfattning av det som är just nu. Inget annat. När jag hittar den känslan då infinner sig ett lugn i livet som är svårt att beskriva, men ett lugn som gör att man faktiskt inte behöver oroa sig för saker och ting längre därför att man (jag) vet att allt är som det är och det är bra. Att allt har en meningar och ett syfte.


Den inre rösten är din röst, men den är också Guds röst, eller Alltet/Ettet/Universum - allas röst. Det är där all vishet och kunskap finns, det är där ljuset och kärleken är. Just eftersom vi alla är ett. Vi är alla Gud (eller Alltet eller Ettet eller vad du vill kalla det...).


Det är din inre röst, ditt högre jag, eller din själ/ande om du vill kalla det för det. Anledningen till att det kan benämnas med så många olika ord är ju för att varje gruppering har sin beskrivning av det som Är - de kristna en, de andliga en, new age en osv.  


Men vad du kallar ”det” för spelar mindre roll, tror jag, bara du inser meningen med livet. Ditt liv. Det du är skapad att göra är att leva i kärlek, vara kärlek och ge kärlek. Och när du lyssnar till din inre röst, lyssnar du på ditt högre jag vilket är den samlade kunskapen av Alltet. Där finns allt du behöver veta och någon gång har vetat, och lyssnar du där så inser du att du alltid vet vad du behöver, mer än vad andra vet det, är bara så att då vi växer upp lär vi oss att krångla till det. Vi lär oss att lyssna på andra innan vi lyssnar på oss själva, vilket är helt galet. När du lyssnar på ditt högre jag, då kommer du att se att du alltid kan vara säker på vad utfallet blir, det blir alltid i linje med kärlek, harmoni och tillit!

Jesus sa att "jag är vägen, sanningen och ljuset" - genom mig kommer ni till Herren/Gud. Typ. Gud är Kärlek och allt han har skapat är Gott, se skapelseberättelsen. Jesus visade oss vad vi är, vi är Guds son, precis som han. Vi är Gud, inte hela Gud, men en del av. Vi är gudomlig. Det står i Bibeln att det bara finns en Gud, och det är därför att ALLT är Gud.

Vi har fått den fria viljan, det innebär att du kan välja att leva med Gud (m.a.o du kan välja att leva i Kärlek) - eller så väljer du att leva utan Gud/Kärlek/det Goda. Då lever du i mörker. De flesta "väljer" att leva lite mitt emellan.

Frälsning är att inse just detta, att du har valet att tacka ja till det som är meningen, att leva i äkta Kärlek, eller så leve du utan.

Och när vi väljer att leva med Gud i kärlek finns det ingen plats för något annat, du kan inte snacka skit om grannen eller släppa bomber på någon - därför att gör du det så väljer du i den stunden bort Gud/Kärlek.

Allt det vi kan se i världen som är av "ondo" är en brist, en brist på kärlek. I varje sekund kan vi välja hur vi vill leva just där och då. Med eller utan ljus.

Det och inget annat är vad som är. Hela skapelsen är sådan att allt som sker ger oss en fingervisning huruvida vi är på banan eller ej, huruvida vi lever med eller utan Gud/kärlek - mår du bra, är du i harmoni så är du på banan. Du kan inte snacka skit om folk, eller leva i ett kärlekslöst förhållande eller racka ner på dig själv utan att du mår dåligt, fysiskt eller psykiskt, av det. Det är DÄR du ska lyssna på din inre röst. Säger ditt inre att du mår bra, då är du på rätt väg, säger ditt inre något annat då är du fel ute.

Svårigheten är att vi har lärt oss en massa annat i livet, så som att lyssna på andra (lyssna på din mamma hon vet bäst) osv. Det gör att vi glömmer bort hur vi lyssnar på oss själva.