En bit av något stort...

Det börjar med ett

Sakta öppnade hon ögonen. Ville inte se, ville inte veta.

Demonerna hade återigen väckt henne ur den sömn som var hennes enda vila i livet hon inte längre ville skulle vara hennes. Hon knep ihop ögonen och bad –” käre gode gud, ta mig här ifrån. Hjälp mig så jag orkar sätta den ena foten före den andra och gå, bara gå, lång härifrån till en plats där solen skiner, och man får sova”.

Sakta andades hon, in, ut, in, ut – det enda hon orkade göra utan att det svartnade för ögonen. ANDAS! Du måste andas. In. Ut. In. Ut.

Saga började gråta i rummet bredvid. Jan rörde inte en cell i sin håriga kropp för att visa att han skulle göra det som de båda visste måste bli gjort. Återigen skulle det vara på Malins lott att ta hand om den lilla.

Sakta, sakta sträckte hon ut en fot ner mot golvet. Reste sig. En fot före den andre, ett steg i taget. Saga grät. Malin grät, tyst i hjärtat.  En snabb blick på klockan, siffrorna lyste som ett vargagrin  - 05.17.

Fyra och en halv timmes sömn hade hon fått och hon visste att det inte skulle bli mer förrän denna dag var till enda. Saga var blöt rakt genom den rosa pyjamasen med elefanten på, hennes favorit, Malin lyfte trött upp hennes lilla arga kropp ur spjälsängen och bytte med vana händer blöja och kläder. Raskt vände hon madrassen och la på torra lakan, med ett uns av förhoppning att den lilla skulle somna om.

Tre små inom loppet av 2 år och 7 månader – mamma hade tittat på henne som att vore hon galen då hon i höstas berättade att Måns och Moa skulle få ett syskon. Det blir inte alltid om man har tänkt sig. Hon hade tänkt sig att hon skulle resa, möta spännande människor, springa, njuta, dansa, skratta och älska. Istället var hon trött, så in i märgen trött. Bisterrynkorna hade för länge sedan konkurrerat ut skrattrynkorna.  Hon trodde att hon inte längre kunde skratta.

Att bara vara var det svåra. Att andas tog emot. Av mamma hade hon lärt sig att livet var ett slit, det var inte meningen att det skulle vara annat heller – var och en har sin börda att bära. Av sin pappa hade honlärt sig att man kan allt bara man vill.

Hon ville! Flyga högt över hustaken. Jubla högt av glädje. Njuta av att leva. Älska sig själv. Andas.

Motvilligt släppte hon tanken och gick in till Saga, lyfte hennes våtvarma kropp ur sängen och kramade den ömt, varma tårar vätte hennes lilla väldoftande huvud. Du ska inte bli som mig, mumlade hon stilla. Du ska bli lycklig.

Med torr pyjamas och välling i magen somnade Saga tillslut in bredvid Egon, den enögda krokodilen. Malin satte sig trött vid köksbordet, tog en kopp te och tittade ut på gryningsljuset. Morgonen var nära och sömnen långt borta, tröttheten påtaglig och känslan av hopplöshet överväldigande.